Vi kanske skall vara lite ödmjuka när det gäller vår kritik av företag av företag som endast utför uppgifter som till överväldigande del finansieras av offentligt insamlade medel.
För då kanske de som till varje pris vill kritisera det offentliga skall vara villiga att lyssna.
Första uppdelningen:
Grupp 1. De som med teknik, varumärke och kontrakt med det offentliga har monopol.
Grupp 2. De som inte har något av det ovanstående.
Grupp 2 verkar på en marknad som faktiskt har en anständig chans att styras av marknadskrafter.
Men grupp 1 har ingen som helst anledning att lyssna på slutanvändarna/kunderna. Just för att slutanvändarna och kunderna inte har något alternativ.
Andra uppdelningen:
Grupp A. Företag med koncernliknande struktur med moderbolag och dotterbolag
Grupp B. Företag med ägare som också är underleverantörer
Grupp C. Företag som en stark ägare som har egen majoritet på bolagsstämman
Grupp D. Företag som drivs av småföretagare.
Grupp A är lite speciella. Varje år måste bolagsstyrelserna på varje respektive nivå motivera sina höga löner. Men en relativt väl fungerande koncern med divisionen fungerar oftast enligt principen att varje nivå av ägare skall styra med policys. Förutom policys så kan man slå isär företag, slå ihop företag och byta grafisk profil och logga. Mer än så kan de inte göra. Men detta gäller alla nivåer, och det är inte alltid så att det fungerar med kommunikationen. Notera innan exemplet att aktieägare oftast bara finns gentemot moderbolaget.
Gamla M.är ett lysande exempel. Vid 2000-talet början så gick moderbolagets styrelse ut med en ny policy där de ville att medarbetarna skulle uppfatta M. som en familj. (Jag gissar att de hade tittat på de företag i koncernen som gick bra och studerat vad som utmärkte dessa företag.) M.skulle symbolisera trygghet och ett långsiktig lojalitet som skulle motivera medarbetarna (och kanske eventuellt sänka lönekraven.)
Grupp A är lite speciella. Varje år måste bolagsstyrelserna på varje respektive nivå motivera sina höga löner. Men en relativt väl fungerande koncern med divisionen fungerar oftast enligt principen att varje nivå av ägare skall styra med policys. Förutom policys så kan man slå isär företag, slå ihop företag och byta grafisk profil och logga. Mer än så kan de inte göra. Men detta gäller alla nivåer, och det är inte alltid så att det fungerar med kommunikationen. Notera innan exemplet att aktieägare oftast bara finns gentemot moderbolaget.
Grupp B. Här fungerar inte ägarintresset på ett korrekt sätt. Det kan bli så att i förhandlingar mellan företaget och underleverantörerna så hänger styrelsen på en tunn tråd. Blir underleverantörerna inte nöjda så kan de sparka styrelsen.
Grupp C. Bästa lösningen, Här fungerar lagar och regler någorlunda vettigt.
Grupp D. I den här gruppen skapar upphandlingar ofta en stor personlig skada. Både om de missar kontraktet, för det är inte alls givet att det finns alternativa inkomstkällor. Men också att det resulterar i kontrakt som i grund och botten blir som slavkontrakt. Det kan bli som ett sätt att komma runt alla regler på arbetsmarknaden.
Så de företag som både tillhör grupp C och grupp 2 är helt ok, men allt annat är lämpliga att återkommunalisera.
Dock så ser jag en två alternativ: Den ena vägen vid en återkommunalisering är att helt enkelt köpa upp företaget. Det andra alternativet är att rycka undan mattan genom att inte göra nya upphandlingar. Kan man välja första vägen så är det en företagarvänlig lösning men detta kräver nästa ideala förhållanden.